Förlossningsberättelse
Tänkte först inte ta och skriva någon förlossnings berättelse då jag tyckte den va helt fruktansvärd. Men ha nu tänk om, och kan ju vara kul att gå tillbaka och läsa någon gång :) Kan ju säga att jag ha minnesluckor delux, så Mandas ha fått berätta massa för mig som jag inte ens kom ihåg att jag sagt eller gjort. Blir lite sluddrigt nu kanske, men få skriva snabbt nu när lillen äntligen sover ;)
Men den 21/ 4 ( Beräknat datum) 06.30 på morgonen när jag låg och sov gick mitt vatten, trodde först jag kissat ner mig, men de rann hur mycket som helst och slutade aldrig, så fattade ju att de va vattnet. Direkt efteråt började även de första värkarna komma, gick runt och hade riktigt ont här hemma, la mig flera ggr på golvet pga smärtan. Ringde förlossningen som tyckte vi skulle komma in på en kontroll.
Vid 08.00 va vi där, då fick vi sitta i ett rum där de gjorde ctg, hade riktigt ont och värkarna blev värre och värre, nästan så de kändes som jag inte kunde hantera dom.
Vid 08.00 va vi där, då fick vi sitta i ett rum där de gjorde ctg, hade riktigt ont och värkarna blev värre och värre, nästan så de kändes som jag inte kunde hantera dom.
09.00 när cgt va klart så såg de att mina värkar va så täta så vi fick ett förlossningsrum :) Jag passade på att ta ett bad, då åkte Mandas iväg en snabbis och köpte mat. Badet hjälptes lite mot smärtan men när värkarna blev värre så fick jag lite panik och ville lixom gå runt, så satt inte i där så länge.
När Mandas va tillbaka blev jag undersökt och de visade sig att jag va öppen 4 cm ( hade hoppats på mer i och med att jag redan hade så ont). Blev erbjuden lustgasen som blev min bästa vän. Man kände sig helt full och blev helt borta, fast på ett bättre sätt än när man lixom är full. Även fast jag inte andades rätt i den hela tiden så va den så skön att bara ha där och typ skrika i när de gjorde som ondast.
Tror de va runt 12.00 som läkaren kom in och satte epuidralen på mig, som enlig mig inte kändes någonting alls. Just då så släppte smärtan i kanske 1 timme, hann slänga i mig en halv fralla och en liten chokladbit, men va fortfarande tvungen att använda lustgasen då och då. Blev undersökt igen och stod fortfarande på 4 cm. Fick panik!
Epuidralen slutade värka på mig och la mig då i sängen och började andas lustgasen igen. Skrek mig igenom värkarna. Här börjar allt bli sluddigt.. Mandas sa att de fyllde på epuidralen 2 ggr, barnmoskan sa att den antagligen inte tog på mig till 100% eftersom jag va tvungen att fortsätta använda lustgasen och fortfarande skrek. De la även en magnet på bäbis huvud för att hålla koll på pulsen.
De gjorde även ctg typ hela tiden för att hålla koll på bäbisen hjärtljud och de såg bra ut hela tiden.
Blev undersökt igen och hade öppnat mig till 7 cm. Hade så ONT, och trodde jag skulle dö på riktigt. ( Hade tydligen sagt till Mandas att jag älskade honom och att nu dör jag) haha, så fånigt de låter så här efteråt men trodde inte jag skulle orka hålla ut tills jag va öppen 10 cm. Skrek i den där lustgasen varje värk kom, och va helt borta pga av lustgasen.Blev även tappad på urin då jag inte kunde kissa, men de gjorde inte ont. Mandas va bästa stödet som gav mig dricka, hjälpte mig att andas igenom värkarna, masserade mig osv. Hade nog på riktigt dött om inte han varit där. Jag minns inte så mkt sen va som hände, försökte va uppe och gå lite men gick typ inte pga smärtan.
Barnmoskorna la sen ett dropp för att starka värkarna så de skulle gå fortare fram. Efter de så bara skrek jag mig igenom varje värk och fick hela tiden höra av barnmoskan " ta de lungt, andas ordentligt, andas jennie, andas" fick panik av att höra de och började istället typ skrika ännu mer. Så hemskt när man tappar kontrollen för att man ha så ont.
Sen kändes de typ som jag skulle skita ner mig. Blev då undersökt och va äntligen öppen 10 cm. Då bad de mig börja krysta om jag kände för de. Klockan va då runt 20.00.
Jag hade så in i helvetes ont att jag trodde jag skulle svimma flera ggr eller kankse till och med dö.
Alla säger att krystvärkarna är sköna om man gemför med värkarna men enligt mig NEJ. Visst två helt olika smärtor men båda gjorde ju förjävla ont. Började krysta, gjorde skit ont. De började ändra ställning på mig och då fick jag panik, gjorde skit ont när de drog i benen och slet i en. Benen bara började skaka. Krystade och kramade barnmoskan de hårdaste jag kunde, hade sett ut som hon höll på att dö sa Mandas, haha.
Blev helt kok-svettig under krystningsskedet, så Mandas och en annan barnmoska sprang fram och tillbaka och la kallt blött papper på mig. Fick panik för jag kände inte av de kalla någonstans. Mandas fick istället stå och fläkta som en dåre brevid mig, mycket skönare :)
Minns att jag skriker, trycker på varje gång en värk kommer, och givetvis någon gång här emellan så sträcker jag min arm, få panik igen och Mandas få stå och massera den. Man tog ju i som en idiot med armarna varje gång en värk kom så va så himla jobbigt när jag hade sträck den, haha.
Hade piss ont och skriker hela tiden att jag vill att de ska göra kjesarsnitt på mig, någon gång skriker jag till och med " JAG BETALR ER OM NI SNITTAR MIG", haha. Allstå den smärtan jag hade går inte beskriva.. skriker och skriker och barnmoskorna försöker tysta ner mig. Fortsätter endå att skrika med lustgasen med mig hela tiden.
Sen börja de säga att " oj, nu såg vi en liten bit av huvudet" och så visar de med handen hur mkt de såg. Sådär höll barnmoskorna på efter varje krystvärk jag hade fått. och fick ännu en gång panik för de kändes som de visade samma hela tiden och jag kände att jag inte kom någonstans hur mkt jag än tog i. Så jag bad de hålla tyst om hur mkt utav bäbisen de såg. Tog några krystvärkar och de kändes som hela jag totalt skulle spricka från A - Ö. Skriker och skriker. Va hemskt att känna att hans huvud nästan va ute och inte fick man krysta förens nästa värk kom... men sen ser jag att barnmoskorna ta på sig förkläden och då fattar jag att de är dax. Tar i för kung och fosterland och splash så är vår lille Leonard ute (21.28). Hör ett litet skrik och de lägger upp han på bröstet.
Mandas säger att jag hela tiden sa " åh du lille, åh du lille" jag frågar om de verkligen va en pojk och då visar de stolt upp hans lille snupp. Kolla på Mandas och vi gråter några skvättar.
Mandas klipper hans navelsträng. Jag få krysta ut moderkakan som inte kändes någonting och några stygn fick tas som heller inte kändes så mkt, sved bara till ibland, men hade även då lustgasen. Kom ihåg att jag kände mig så dålig som hade skrikit som en idoit under hela förlossningen, bad om ursäkt till barnmoskorna för hur jag bar mig åt och skrikit. Men de sa jag hade vatt så duktig och att jag skulle vara stolt ( så får väl lita på dom + Mandas)
Sen mätte dom och vägde honom ( 53 cm och 3985g) Redig bjässe. Alla har ju sagt jag haft så liten mage så har trott de skulle komma ut en plutt bäbis men icke, fast åååååååh han är endå så liiiiiten.
Vi fick in födelsedagsfika och jag får testa att gå på toa som gick bra. Sen blir vi uppkörda till bb, där jag fick ligga med Leonard första natten själv då de inte fanns plats för Mandas så han fick åka hem :( men han kom igen kl 8 på morgonen så de va lungt. Leo sov hela natten i min famn :)
Vi åkte hem den 22/4 från bb sen på kvällen.
Allt går jätte bra här hemma och vi mår bra. Bara jag som ha ont och blir yr när jag går. Så har vatt en soffpotatis sen vi kommit hem. Världens bästa pojkvän är guld, han hjälper mig när jag ha ont, lagar mat, storhandlar, städar och donar och hjälper mig massa med Leo.
Nu vill jag bara bli läkt så jag kan gå normalt igen.
Hemsk förlossning men nu är vår skatt här och vi är så glada!
När Mandas va tillbaka blev jag undersökt och de visade sig att jag va öppen 4 cm ( hade hoppats på mer i och med att jag redan hade så ont). Blev erbjuden lustgasen som blev min bästa vän. Man kände sig helt full och blev helt borta, fast på ett bättre sätt än när man lixom är full. Även fast jag inte andades rätt i den hela tiden så va den så skön att bara ha där och typ skrika i när de gjorde som ondast.
Tror de va runt 12.00 som läkaren kom in och satte epuidralen på mig, som enlig mig inte kändes någonting alls. Just då så släppte smärtan i kanske 1 timme, hann slänga i mig en halv fralla och en liten chokladbit, men va fortfarande tvungen att använda lustgasen då och då. Blev undersökt igen och stod fortfarande på 4 cm. Fick panik!
Epuidralen slutade värka på mig och la mig då i sängen och började andas lustgasen igen. Skrek mig igenom värkarna. Här börjar allt bli sluddigt.. Mandas sa att de fyllde på epuidralen 2 ggr, barnmoskan sa att den antagligen inte tog på mig till 100% eftersom jag va tvungen att fortsätta använda lustgasen och fortfarande skrek. De la även en magnet på bäbis huvud för att hålla koll på pulsen.
De gjorde även ctg typ hela tiden för att hålla koll på bäbisen hjärtljud och de såg bra ut hela tiden.
Blev undersökt igen och hade öppnat mig till 7 cm. Hade så ONT, och trodde jag skulle dö på riktigt. ( Hade tydligen sagt till Mandas att jag älskade honom och att nu dör jag) haha, så fånigt de låter så här efteråt men trodde inte jag skulle orka hålla ut tills jag va öppen 10 cm. Skrek i den där lustgasen varje värk kom, och va helt borta pga av lustgasen.Blev även tappad på urin då jag inte kunde kissa, men de gjorde inte ont. Mandas va bästa stödet som gav mig dricka, hjälpte mig att andas igenom värkarna, masserade mig osv. Hade nog på riktigt dött om inte han varit där. Jag minns inte så mkt sen va som hände, försökte va uppe och gå lite men gick typ inte pga smärtan.
Barnmoskorna la sen ett dropp för att starka värkarna så de skulle gå fortare fram. Efter de så bara skrek jag mig igenom varje värk och fick hela tiden höra av barnmoskan " ta de lungt, andas ordentligt, andas jennie, andas" fick panik av att höra de och började istället typ skrika ännu mer. Så hemskt när man tappar kontrollen för att man ha så ont.
Sen kändes de typ som jag skulle skita ner mig. Blev då undersökt och va äntligen öppen 10 cm. Då bad de mig börja krysta om jag kände för de. Klockan va då runt 20.00.
Jag hade så in i helvetes ont att jag trodde jag skulle svimma flera ggr eller kankse till och med dö.
Alla säger att krystvärkarna är sköna om man gemför med värkarna men enligt mig NEJ. Visst två helt olika smärtor men båda gjorde ju förjävla ont. Började krysta, gjorde skit ont. De började ändra ställning på mig och då fick jag panik, gjorde skit ont när de drog i benen och slet i en. Benen bara började skaka. Krystade och kramade barnmoskan de hårdaste jag kunde, hade sett ut som hon höll på att dö sa Mandas, haha.
Blev helt kok-svettig under krystningsskedet, så Mandas och en annan barnmoska sprang fram och tillbaka och la kallt blött papper på mig. Fick panik för jag kände inte av de kalla någonstans. Mandas fick istället stå och fläkta som en dåre brevid mig, mycket skönare :)
Minns att jag skriker, trycker på varje gång en värk kommer, och givetvis någon gång här emellan så sträcker jag min arm, få panik igen och Mandas få stå och massera den. Man tog ju i som en idiot med armarna varje gång en värk kom så va så himla jobbigt när jag hade sträck den, haha.
Hade piss ont och skriker hela tiden att jag vill att de ska göra kjesarsnitt på mig, någon gång skriker jag till och med " JAG BETALR ER OM NI SNITTAR MIG", haha. Allstå den smärtan jag hade går inte beskriva.. skriker och skriker och barnmoskorna försöker tysta ner mig. Fortsätter endå att skrika med lustgasen med mig hela tiden.
Sen börja de säga att " oj, nu såg vi en liten bit av huvudet" och så visar de med handen hur mkt de såg. Sådär höll barnmoskorna på efter varje krystvärk jag hade fått. och fick ännu en gång panik för de kändes som de visade samma hela tiden och jag kände att jag inte kom någonstans hur mkt jag än tog i. Så jag bad de hålla tyst om hur mkt utav bäbisen de såg. Tog några krystvärkar och de kändes som hela jag totalt skulle spricka från A - Ö. Skriker och skriker. Va hemskt att känna att hans huvud nästan va ute och inte fick man krysta förens nästa värk kom... men sen ser jag att barnmoskorna ta på sig förkläden och då fattar jag att de är dax. Tar i för kung och fosterland och splash så är vår lille Leonard ute (21.28). Hör ett litet skrik och de lägger upp han på bröstet.
Mandas säger att jag hela tiden sa " åh du lille, åh du lille" jag frågar om de verkligen va en pojk och då visar de stolt upp hans lille snupp. Kolla på Mandas och vi gråter några skvättar.
Mandas klipper hans navelsträng. Jag få krysta ut moderkakan som inte kändes någonting och några stygn fick tas som heller inte kändes så mkt, sved bara till ibland, men hade även då lustgasen. Kom ihåg att jag kände mig så dålig som hade skrikit som en idoit under hela förlossningen, bad om ursäkt till barnmoskorna för hur jag bar mig åt och skrikit. Men de sa jag hade vatt så duktig och att jag skulle vara stolt ( så får väl lita på dom + Mandas)
Sen mätte dom och vägde honom ( 53 cm och 3985g) Redig bjässe. Alla har ju sagt jag haft så liten mage så har trott de skulle komma ut en plutt bäbis men icke, fast åååååååh han är endå så liiiiiten.
Vi fick in födelsedagsfika och jag får testa att gå på toa som gick bra. Sen blir vi uppkörda till bb, där jag fick ligga med Leonard första natten själv då de inte fanns plats för Mandas så han fick åka hem :( men han kom igen kl 8 på morgonen så de va lungt. Leo sov hela natten i min famn :)
Vi åkte hem den 22/4 från bb sen på kvällen.
Allt går jätte bra här hemma och vi mår bra. Bara jag som ha ont och blir yr när jag går. Så har vatt en soffpotatis sen vi kommit hem. Världens bästa pojkvän är guld, han hjälper mig när jag ha ont, lagar mat, storhandlar, städar och donar och hjälper mig massa med Leo.
Nu vill jag bara bli läkt så jag kan gå normalt igen.
Hemsk förlossning men nu är vår skatt här och vi är så glada!
Kommentarer
Postat av: Moa
Åh Jennie jag är så glad för er skull!! Blir helt lycklig av att läsa om allt det här! Hoppas jag får se den lille snart:))))
Postat av: elina
Jennie jag bara tänker på det Vänner-avsnittet när Rachel skulle föda, kommer ihåg att vi skrattade så mycket åt det och sa att vi kommer antagligen få det 100 gånger värre och vara 100 gånger argare, och även om jag lider med dig så skrattar så mycket åt att du skrek att de skulle snitta dig :D lite halvt ihjälskrämd nu, men jätteglad för er skull :)
Postat av: Susie på Stjärnarve
Härlig berättelse om ditt födande, den kommer du ha glädje av längre fram - för man är väldans glömsk när det gäller smärtor!
Postat av: eva gunarsson
Ja jisses vilken förlossning, tur du orkade skriva
för det minnet finns nu, det bleknar så småningom.
Jag fick föda tre barn själv,möjligen fick pappan
vara med minns ej hur det var.
Men jag minns ändå att det gjorde så ont att jag absolut inte skulle ha fler barn efter Maria.
Skrek gjorde jag med och döden trodde jag oxå på.
Men denna förlossningsberättelse var en spännande
återblick, men denna skrattade jag mig igenom,
förlåt Jennie men du skrev så kul,hittar ej rätt ord
Vi ses på fredag eftm.
Kram GMM/ Eva
Postat av: Tina
My God, vilken berättelse. Men nu är han ute, den lille rackaren. ;) Puss och Kram Tina
Postat av: Malin- Collins mamma
Smärtan är hemsk, men det är ju så värt det <3 Det första jag sa efter att jag frågat om han levde och om det var en kille var: "Alltså, dom som säger att man glömmer bort smärtan ljuger - S.A.T.A.N vad ont det gjorde"
Alla kvinnor som fött barn borde få diplom :)
Och tänk att man förmodligen kommer ligge där på en brits och föda fram ett syskon åt lillkillarna en vacker dag :D
Trackback
